Konsten att beskriva en känsla

Den ser ut som något man svalt, dvs den är toppig uppåt. Precis så känns min känsla också, den kommer från all skit jag svalt och svalt hela mitt liv. Men även här på behandlingshemmet, sånt som jag inte lyckats förmedla, eller åtminstone sånt som jag TROR att jag inte lyckats förmedla.

Denna lök har tidigare varit i full spinn i mitt inre och skapat fullständig kaos och smärta – det syns på min kropp. Detta spinn har krävt sitt pris. Den har också gett mig en oro och en fullständig brist på ”mindfullness” då jag aldrig låtit löken stanna och landa utan istället låtit den spinna fritt. Jag har ägnat min uppmärksamhet åt annat nämligen att hindra denna smärta att bottna i maggropen. Det har jag gjort genom avledande manövrar som att skära mig eller andra uppfinningsrika sätt att aktivt göra mig illa.

Det låter ju helt vansinnigt men inse att det är rätt svårt att svälja en hel lök på en gång, och när den då chockartat en dag finns där i ens inre kommer den lätt i spinn. Jag svalde min lök redan någon gång under gymnasietiden,, dvs det var först då jag på något sätt insåg att jag hade en ”uppväxtlök” att svälja. Den var svår, och är fortfarande i viss mån.

Grejen är nu den att denna lök börjar lugna ner sig i sitt spinnande. Kaoset är inte lika påträngande och inte heller smärtan, tror jag. Vad som hänt med denna lök är nog det att den börjar finna en lugnare plats nere i maggropen, och väl där skapas ett visst lugn. Det är i alla fall något mer ombonat än att snurra runt i en ytterst hård och kontrollerad vind för våg virvel.

Så även om denna plats där nere i maggropen är ny och rätt mörk skapar den ändå ett sorts slags lugn att en viss form av ”mindfullness” infinner sig, på köpet liksom.

Men detta lugn är samtidigt bedrägligt till ytan. Efter år av dagar av stormande känslor upplevs lugnet lätt som en bleke där inte en enda känsla finns. Fast, som gammal seglare, vet man att även en bleke för en framåt –  men med ett nytt tempo.