|
Slutsatser
Ja, hur var det nu då - lider jag av borderline personlighetsstörning eller har jag någon av alla de varianterna/graderna i det bipolära spektrat? Det var ju den frågan som startade allt detta mitt sökande.
Vad är borderline och vad är bipolär?
Jag tycker att jag rätt bra har redovisat dem var för sig men om man nu ska sätta dem samman under luppen och verkligen ställa frågan - vari består egentligen skillnaden? Och, kanske ännu viktigare fråga - spelar det någon roll?
Jo, jag skulle vilja säga att det faktiskt spelar en viss roll om än inte större än att vi kan leva med en viss sammanblandning av begreppen. Det hela beror naturligtvis också på vilken forskare man ska förlita sig på.
Väljer vi att lyssna enbart på Akiskal och hans framställning av bipolär II½ ja, då finns inget utrymme kvar för borderlinebegreppet vilket han också gör ganska klart. Dessa tankar redogjorde jag en del kring under fliken Bipolär I - IV, men vill man läsa mer kan man läsa hela hans artikel som behandlar just skillnaderna mellan de två diagnoserna.
Jag tyckte själv att det var en rätt behaglig inställning, det gjorde det rätt lätt för mig i min egen förvirring kring min diagnos borderline eller bipolär II½. Jag t om skrev någon fundering jag hade då precis i början av mina efterforskningar i ämnet, jag lägger in det med en stor reservation under facket "amatörteorier".
"Kan man inte helt enkelt se det så att den bipolära kurvan har sin gång, djup och hög om vartannat och behandlad och rätt bemött ändå uthärdlig och hyfsat hanterlig. Men det är när det senare inte inträffar, dvs då sjukdomen inte ses och följaktligen ej heller behandlas på ett adekvat sätt, det är då det tyngre artilleriet måste kallas in – borderlinebeteendet.
Det är just det kraftiga beteendet som ska tvinga fram den reaktion och det gensvar den sjuke tidigare förgäves sökt, nämligen en behandling och ett bemötande lämpligt för just den som är drabbad av sjukdomen bipolär II eller II½.
Men är det hela sanningen? Hur är det med dem som fått ”adekvat” behandling genom t ex stämningsstabiliserande medicinering men ändå inte släpper borderlinebeteendet? Kanske att det ändå är så att det finns något som är genuint borderline, en personlighetsstörning som går igenom alla andra sjukdomsdiagnoser? Ett snarlikt sätt att reagera på något som för den enskilde kan upplevas som ett trauma, av större eller mindre grad. Ett trauma som utifrån sett spänner över ett brett spektra av diagnoser och livssituationer."
Ja, på ett sätt hade jag i alla fall rätt i mina funderingar - det är inte lätt att bringa någon reda i dessa vindlande diagnoskorridorer.
MEN jag tror inte längre att borderlinebeteendet är ett framtvingat beteende av en obehandlad bipolär II eller II½ - jag kan möjligtvis se att II½ och borderline är två sidor av samma mynt. Dvs de kommer till uttryck på likartade sätt men de har olika grunder. Den bipolära sjukdomen är genetisk, och kanske med en viss invaliderande omgivning men framförallt obehandlad blir den alltmer ohanterlig. Och ohanterlig är nog just det som skulle utmärka det som Akiskal menar med bipolär II½, det är en hissåkning som skulle göra t om hisspojken åksjuk. Den åksjukan tar sig liknande uttryck som den borderlinedrabbade patienten använder sig av - till stor del destruktiva medel. Det är åtminstone det som är den mest synliga konsekvensen av ett starkt inre lidande.
En del forskare menar att själva självskadebeteendet är ett bevis på eller åtminstone ger en tydlig signal som visar på borderline personlighetsstörning. Men åter andra menar att även uppenbart bipolära patienter kan tillägna sig det beteendet som en yttersta väg att lindra till synes outhärdlig ångest.
Ytterligare en annan studie jämför bipolär II och borderline och finner att de överlappar varandra i många avseenden och beteenden. Enligt den studien ska det särskiljande draget för borderlinepatienten vara den kroniska tomhetskänslan och därpå närapå paniska skräcken för att bli övergiven. Jag antar att det finns rum för den också hos den bipoläre men kanske inte i samma intensitetsgrad. Det typiska särdraget hos de bipolära skulle istället vara de typiska cykliska humörsvängningarna. Fast här måste jag faktiskt erkänna att jag inte riktigt hänger med - borderline svänger ju också väldigt i humöret men kanske att "cykliskt" menas en mer regelbundet svängande humörkurva?!
Summan av allt detta blir ändå bara ett stort Jaså! För enligt Phelps så blir man inte klar över diagnosen förrän man sett hur patienten svarat på behandlingen och eftersom behandlingen idag är ungefär densamma så... Skillnaden ligger möjligtvis att behandlingen för borderline tar sin början i terapi och sen stödjande medicinering medan det för den bipoläre är andra vägen runt.
Det enda riktigt viktiga, vad jag förstått, med att ändå vara varse de två olika sjukdomstillstånden är att det är ingen lyckad idé att behandla en bipolär med antidepressiva medel då de lätt kan framkalla ett manisk eller ett hypomaniskt tillstånd.
För att ändå försöka komma till någon ståndpunkt i frågan kring förhållandet bipolär II eller t om II½ och borderline tänker jag ta mig själv som exempel.
Jag har som jag tidigare nämnt att läkare under mina år inom psykiatrin varit inne på borderlinetankar kring min diagnos även om de aldrig förmedlat eller diskuterat det med mig. De har heller aldrig i något sjukintyg eller något papper jag sett använt termen borderline och det var den enda termen jag hört något av. Även om min kunskap var ytterst minimal.
Jag har idag frågat mig hur kunde jag leva så många år och vara totalt ovetande om vad som hände kring mig och min behandling. Varför var jag inte lika kunskapstörstande då som nu? Ja, en enkel förklaring är att inom sjukvården blir patienten ytterst sällan (om nånsin) med i någon diskussion kring diagnos och kanske något man ännu hellre skulle velat diskutera - eventuell prognos. Den andra anledningen är lika uppenbar som skrämmande - det är inte enkelt att skaffa sig information om något när man för det första inte vet vad det är man söker och var och hur ska man bära sig åt att söka information då man sitter inlåst på en psykiatrisk avdelning månad ut och månad in, ja kanske t o m år ut och år in?! Helt enkelt är det inte. En annan anledning till att jag inte var mer aktiv tror jag beror på två saker - jag var för sjuk att orka bry mig och det andra som kanske var en följd av det första - jag var för drogad för att orka bry mig.
Ja, så kom jag ifrån ämnet igen - skärpning!
Jag kom alltså till detta fantastiska behandlingshem där jag är nu med en föreställning om att jag hade en borderline personlighetsstörning. Ja, jag kände mig rätt hemma i det. Jag hade läst de nio kriterierna och jag var klockren på åtminstone sju av dem tyckte jag. Jag var uppväxt i en mycket invaliderande miljö, en miljö där jag inte fick den trygga och närande värme och uppbackning jag behövde. Detta skedde inte pga någon illvilja från min omgivning utan hade mycket mer komplicerade och långrandiga anledningar än så.
Men när jag nu kom hit fick jag ett nytt diagnosförslag, i alla fall valde jag att se det som ett förslag eftersom de ännu inte kände mig. Budet här var att jag var solklar bipolär II½ - de hade alltså läst Bipoläroboken av Lars Häggström får jag anta. Först tyckte jag att det där med "halv" lät ju ändå bra löjligt vad kunde det nu vara. Med detta så var min nyfikenhet väckt.
Jag har sedan dess, ett halvår nu ungefär, sökt och läst så mycket jag orkat och förmått för att lära mig vad detta nu stod för och varför jag så självklart skulle hamna under den kategorin.
Ganska snart stod vi, terapeuten och jag inför den brännande och drivande frågan - vad är egentligen skillnaden mellan bipolär II½ och borderline?! Det var ju så mycket som överensstämde, vad var det som inte sammanföll och vad hade det för betydelse?
Ibland när man stirrar sig blind på ett problem kan det vara en bra idé att försöka vända på det hela och börja nysta i en annan ända. Jag ska nu försöka göra det med er.
Jag börjar med att jag är idag helt övertygad om att jag har bipolär sjukdom II med tilläggsvarianten "rapid-cycling" då jag idag kan se rätt tydliga veckopendlingar.
Det grundar jag på vikten jag lägger på samstämmigheten med de där varningssignalerna man skulle se upp med inför frågan - bipolär eller inte.
- Jag har haft upprepade perioder av svårartad depression.
- Den första depressionen inföll i 17-18 årsåldern.
- Jag kan se tecken på en klar ärftlighet i min närmaste släkt (även om vi inom familjen kanske inte är helt överens i den frågan!)
- Tydlig energisparlåga under depression, det enda som då håller hög fart är min hetsätning! I varningssignalen ingick just detta inslag om ökat kolhydratsug.
- Depressionerna är aldrig längre än tre månader, mina är tack och lov inte mer än just en vecka i taget - tack, det räcker!
- Om någon av alla mina antidepressiva mediciner har satt igång någon hypoman fas hos mig har jag faktiskt ingen uppfattning om. Det var först när min närmsta väninna för ett år sedan påtalade att hon kunde se just dessa hypomana faser som jag aldrig ens ägnat en tanke. Jag tyckte bara att jag mådde lite extra bra och köpte en häst eller en hund eller en bil eller...
- Om en tydlig signal på bipolaritet skulle vara att minst tre väl provade antidepressiva medel inte fungerar, eller fungerar ett tag men sen tappar verkningsgrad - ja, då borde jag vara ett solklart fall med min medicinlista med åtminstone sex, sju olika antidepressiva försök.
Alltså - jag betraktar mig som bärande av sjukdomen bipolär II! Men sen då?
Jag tycker att det har varit svårt att bringa någon reda i exakt vad Akiskal menar med sin II½:a. När jag i Bipoläroboken ser en jämförande kurva med bipolär II så är II½ uppenbart mycket tätare i sina svängningar. Min första fråga är då - är det detta som andra kallar "rapid-cycling" eller t om "ultrarapid-cycling"? Ja, det skulle det kunna vara, jag har inte frågat honom. Men egentligen tycker jag att det saknar någon större betydelse. Det viktiga måste ändå vara att konstatera att det finns en variant av bipolär sjukdom eller en del av det bipolära spektrat som utmärks av en extrem fart på hissåkandet.
Det handlar om topp till botten och upp igen 5-10 ggr/dagen - inse - det är oerhört påfrestande och smärtsamt. Denna plågsamma resa är densamma för bipolär som borderline. I det här skedet spelar det ingen roll vad man har för benämning på eländet. Det finns - och det räcker.
MEN det positiva i hela den här historien är att det inte behöver sluta där i hisseländet. Jag har idag själv sett hur min hiss har lugnat ner sig och det torde betyda att det kan ske förbättringar av stadgande art även för andra.
Jag säger det trots att jag vet att bipolär sjukdom inte går att bota, hur det är med borderline i det fallet vet jag inte - men jag vet att i bägge fallen går det att behandla så hissen får stopp på spinningen och tar det lite lugnare.
Det är i alla fall vad som har hänt med mig. Jag hävdar att när jag först kom till behandlingshemmet var jag lika klockren borderline som bipolär II½. Borderline fick jag som en medfödd sårbarhet för att utveckla just den problematiken och med min invaliderande uppväxt så var det just vad den gjorde - utvecklade sig, den blev rent ut sagt ett helvete både för mig och mina närstående.
Jag vet också att jag föddes med en genetisk "skada" eller sjukdom, kalla det vad du vill, men namnet på sjukdomen är i alla fall bipolär sjukdom. Att den sen har blommat ut så i sina hemskheter kan bero på många saker, kanske invalideringen också där kan spela en roll, det vet jag inte. Men jag vet att en icke behandlad bipolär sjukdom bara blir värre och värre. Det är vad jag har läst och det är vad som har hänt mig, det kanske finns någon annan därute som har någon annan erfarenhet meddela mig gärna om den i så fall.
Jag tror en annan sak är pådrivande och typisk för såväl borderline som bipolär II½ - det är det enorma behovet av att bli förstådd, att någon ska se och fatta vilken smärta jag lever i. Det är ett behov jag kämpat en svår kamp med då alltför många ord kan stå i vägen för det enda viktiga. Jag har alltid fått höra att jag är så verbal - men efter många år har jag börjat jag undra om det är mig till fördel eller nackdel.
Kort slutsats i ämnet borderline kontra bipolär II½ - min åsikt är att på ett sätt kan man se det två sidor av samma mynt. De yttrar sig till stor del på likartat sätt men anledningen, grunden bakom är inte desamma. Detta då bipolär har en genetisk/biologisk faktor som grund medan borderlinepersonen i och för sig har en medfödd sårbarhet men är mer "beroende" av en invaliderande miljö för att utveckla sitt sjukdomstillstånd. En annan viktig faktor att ta med in i beräkningen är också DSM-IV:s sätt att sätta samman just en klinisk del med en del med personlighetsstörning (mer utvecklat under under min rubrik "Diagnoser").
Men sista ordet är inte sagt i och med detta. I mitt fall har följande skett:
- Jag har fått en fungerande medicinering
- Jag har fått hjälp genom dialektisk beteendeterapi
- Jag befann mig äntligen i en miljö som var oerhört validerande, dvs människor som uppmuntrade och stöttade mig i det jag gör men framförallt i den jag är.
Detta har fått en följd – min hiss har lugnat ner sig, jag åker inte upp och ner flera gånger om dagen. Jag har fortfarande mina jobbiga humörsvängningar att tampas med men de går åtminstone något långsammare, eller rättare sagt de ligger åtminstone inte lika tätt i tiden. Mitt självskadebeteende har alltmer klingat av till stor del tack vare rätt medicin och inlärda DBT-strategier men också mycket beroende på de rutiner jag redogör för under rubriken "Leva som bipolär".
Utifrån detta resonemang anser jag nu att jag mer är att klassa under diagnosen bipolär II. Min borderlineproblematik/sårbarhet finns kvar i bakgrunden samt i "helhetsdiagnosen" enligt DSM-IV, men också den blir mer hanterbar genom inlärda och praktiserande DBT-strategier.
Uppdaterad 21.06.2008