|
Presentation
”30-årig, ogift kvinnlig präst”
Så började ofta sammanfattningarn och bifogade utlåtande inför ett antal tvångsomhändertaganden. Är det jag det? Sammanfattat i fyra ord. Ja, i och för sig sanna. Jag Är ogift, fortfarande faktiskt efter 12 år. Jag Var då 30 år. Jag ÄR kvinna och ja, jag ÄR präst. Det går inte att komma ifrån – men ändå känns det så futtigt. Mitt liv är så mycket mer och har framför allt varit så mycket mer. Sådant som lett mig fram till denna länsrätt som nu ska döma mig till tvångsvård.
Långt senare var det någon av alla vårdare jag råkat i psykiatrins korridorer som sa något om att jag minsann hade ett outsinligt behov av uppmärksamhet! Är det så konstigt då?!
Det är här min bana som självdestruktiv egentligen har haft sin start. I förvirringen om jag känner något eller inte och om det i så fall är sant så har jag dämpat alltihop med godis – godis, godis, godis! Det har så länge varit självmedicineringen för mig.
Men det kom en dag då det inte räckte med godis – då ångesten tryckte på alltför hårt. Det var dessutom (eller kanske just därför) på ett ”bantningshem” – där jag blev fråntagen min trogna ångestmedicin. Det fick naturligtvis förödande konsekvenser. Allt brakade, med buller och brak. Destruktiviteten sökte sig andra vägar, inte lika ”ofarliga” som godis i det allmännas ögon.
Här började självmordstankar att planteras i hjärnan. Eller det är egentligen inte riktigt sant, jag HAR egentligen aldrig riktigt velat dö, då skulle jag varit död för länge sedan. Jag ville bara försvinna – ta time-out från livet, upplösas i atomer, dunsta, ja vad som helst än denna fruktansvärda smärta som ångesten ger.
”Självmordstankarna” för mig blev i stället alltmer stegrande självdestruktivitet. Det började med lite slående i dörrkarmar, i någon slags tro och förhoppning att jag skulle på så sätt kunna slå av dem. Sen när det inte gick började så smått titta lite åt värktabletterna jag hade tillgång till. Under årens gång har jag utvecklat en känsla för hur mycket jag kan ta och i vilket sammanhang, dvs där det fanns hjälp på något sätt inom räckhåll. Men vid den här tidpunkten var jag fullständig novis och jag var förfärligt rädd att jag skulle på allvar skada mig – jag såg fortfarande en annan sida på berget. Frågan var bara hur jag skulle ta mig över med så lite bestående skador som möjligt. Det började som en tuff uppförsbacke upp till toppen och sen ner till det vanliga livet som präst i min lilla församling. Längre fram utvecklades denna snälla lilla bergstopp till en hal och omöjlig bergsvägg som stod rakt framför näsan på mig. Det fanns inget slut, det fanns ingen topp, det fanns ingen annan sida – inte som jag kunde föreställa mig i alla fall.
Jag har många gånger försökt beskriva förtvivlan och därpå uppgivenheten att stå inför denna bergvägg och den ångest detta väcker. Jag har känt det som att jag stått mitt i ett ganska litet rum utan fönster och utan dörr. Väggarna är helt svarta. Jag vänder mig från vägg till vägg till vägg – ingenstans ser jag någon väg ut ur det här instängda mörkret – detta är ångest för mig!
Det är i sådana situationer känslan av att verkligen vilja upplösas i atomer infinner sig, jag får panik, jag vet inte vart jag ska ta vägen. Det är där rakbladen har kommit in för mig, eller det självdestruktiva på något sätt. Det finns miljoner olika sätt att plåga sig, även inne på en låst psykavdelning. Jag kan idag inte säga att detta är någon bra lösning – på någonting egentligen. Men just då såg jag ingen annan väg. Kanske det också hade något att göra med min oförmåga att känna och uttrycka vad jag kände.
Idag – 12 år senare, kan jag se tillbaka på en MYCKET lång och smärtsam tid, till största delen inlagd på avdelning. Jag har till största delen varit inlagd på akut- och korttidsavdelningar. Jag levde under ständig skräck att de skulle skicka hem mig, innan jag var klar för det. Vilket jag heller aldrig blev. Men det litade jag inte på att de skulle inse (vilket de heller inte gjorde visade det sig) så under faktiskt större delen av tiden på dessa avdelningar tillät jag mig aldrig att må riktigt bra. Det var livsfarligt – ja, någon dag kunde jag kanske tillåta men sen började det kännas farligt. Istället blev det så att jag under åtminstone första halvåret hade åtminstone ett utspel varje dag, minst. Nu var det inget jag behövde tvinga fram, det fanns där hela tiden, men jag gjorde heller inga som helst ansträngningar för att lägga något lock på.
Nu skrek jag och bråkade jag ut allt jag lagrat på mig under så många år. Och så dessa rakblad och tabletter förstås – de har förföljt mig under så många år. Jag skulle vara rik nu om jag skulle få tillbaka pengarna jag spenderat på dem under de här åren.
Jag har inte varit inneliggande precis i ett sträck under de här tolv åren, men det har handlat om några år i taget. Det började med akut- och korttidsavdelning där jag var ca två år. När det sen något år senare var dags igen var de så trötta på mig (eller maktlösa inför) att de placerade mig på rättspsykavdelningen på kliniken, ”för där var ju dörren åtminstone låst”… Den dörren var mer eller mindre låst för mig, dvs jag var inskriven där i fyra år. Vid den tiden tyckte jag att det var förhållandevis lugna och stadgande år, då jag inte hade utskrivningsmaran hängande över mig. Men senare har jag undrat om det verkligen var så bra.
Tja, sen följde faktiskt några år av arbete. Men sen var det dags igen. Nu hade jag bytt ort, därför ny avdelning, nya rutiner. De kände inte mig eller min historia, mer än att det var en ”ogift 30-årig kvinnlig präst” med en lång tid inom psykvården. Som tur var flyttade jag från den orten efter något halvår så att jag kom på ytterligare en ny vårdavdelning. Det hoppas jag nu får vara den sista, det har i alla fall varit den klart bästa. Där fick jag en hjälp framåt jag inte fått på någon av alla de andra avdelningarna tillsammans.
Men till slut, efter tolv års slit vaknade även sjukvården upp och insåg att det måste till någon mer varaktig lösning för mig. Det går inte att åka in och ut mellan olika korttidsavdelningar (även om jag aldrig lämnat stället på kort tid). Det kom äntligen på tal detta om behandlingshem för min del. Tack och lov!
Jag har fått chansen, kanske den sista jag får i det här livet! Jag har fått komma till ett behandlingshem som verkligen känns som ett HEM. Förhoppningsvis kommer de här åren få mig att uppleva vad ett hem kan vara, nämligen validerande, till skillnad mot INvaliderande. En validerande miljö är en miljö som uppmuntrar mig som person, stöder mig att utveckla min personlighet, dvs en miljö där jag kan släcka en stor del av ”mitt outsinliga behov av uppmärksamhet”. Jag är inte beroende av andras tyckande och åsikter längre, jag har ett eget jag. Ett jag som jag är stolt över.
Uppdaterad 20.06.2008