|
Medicinering
Innan jag kastar mig in i mina förvirrade tankar kring mina och andras olika mediciner och deras verkan och påverkan skulle jag väldigt gärna vilja hänvisa till en ypperlig skrift där allt kring medicinering vad gäller bipolär sjukdom finns föredömligt enkelt och instruktivt redovisat. Det är faktiskt en serie häften/böcker som är skrivna av en viss Tom Fahlén, specialist i psykiatri, med. dr. De finns att hämta, läsa och köpa här!
Nu ska jag försöka fatta mig så kortfattat och summariskt jag bara kan för att inte alltför väl avslöja min bristande kunskap i ämnet.
Av den anledningen tror jag att jag håller mig till mina egna erfarenheter och tankar (kompletterat med en del jag ändå läst om).
Jag har som jag tidigare nämnt i presentationen av mig själv påtalat min långa tid inom psykiatrin. Som jag också vidrört tidigare så kommer ofta medicinering före en mer klar uppfattning kring eventuell diagnos. Detta av den enkla anledningen, av vad jag förstått, helt enkelt beroende på att en viktig grundläggande byggsten till en diagnos är just att se hur patienten svarar på den medicin man satt in. Självklart sker detta medicinlaborerandet inte utan någon som helst planering. Läkaren, i de flesta och de bästa fallen psykiatern bildar sig naturligtvis sig en första preliminär bedömning redan vid det första inledande samtalet man har som läkare - patient.
Mina diagnoser har gått från ren kris, till psykisk insuffiens (något som jag förstått är en bra term att använda när man är rätt vilse i diagnostiserandet) senare har ett återkommande tillstånd gått under kategorin "upprepade ångestsyndrom" "återkommande depressionstillstånd". Men jag har nu i efterhand också sett att läkarna faktiskt har varit inne på ett spår som jag också kunnat känna igen mig i, bara de någon gång släppt in mig i diskussionen. Det var då de i sjukintygen benämnde min situation som emotionell instabil personlighetsstörning, dvs det som i mångas munnar kallas borderline personlighetsstörning.
Det jag mest blir störd över när det gäller detta är jag som patient så fullständigt fråntas ansvar, insyn och eventuell medverkan i en diskussion som rör så viktiga frågor kring mitt liv som tankar kring olika diagnosförslag och idéer. Så många gånger har de lovordat min intelligens ändå har jag aldrig fått vara med och diskutera mitt eget livs handling och framtid - det känns hårt men också, kanske på ett barnsligt sätt, orättvist.
När det nu gäller medicinering så kan jag idag, i efterhand följa ungefär deras tankegångar. Noteras bör också att jag inte på något sätt är ensam om denna, till synes, långa "meritlista" på prövade läkemedel. Jag gjorde en gång en sammanställning på all medicin jag blivit ordinerad under mina numera 12 år som knuten till psykiatrisk vård i någon mån. Denna lista gjorde jag någon gång i början på 2000-talet, så här såg den ut då:
Mot mer ihållande ångest, lugnande och antipsykotiska:
Cisordinol (både accutard och depot, vid olika tillfällen), Fluanxol, Mallorol, Theralen, Trilafon, Truxal, Zyprexa, Nozinan
Stämningshöjande (antidepressiva)
Anafranil, Fevarin, Fontex, Miancerin, Nefadar, Tolvon, Remeron, Efexor, Saroten
Mot mer akuta ångestattacker
Sobril, Stesolid, Lergegan, Attarax
Stämningsstabiliserande
Litium, Ergenyl, Lamictal, Orfiril
Biverkansmediciner
Acineton, Disipal
Sömnmedicin
Imovane, Propavan, Stilnoct
Den medicin jag står på idag är också den medicin jag svarat bäst på, vilket också styrker min teori angående min diagnos (mer om det under fliken "Slutsatser"). Min grundmedicin idag är Lamictal vilken är efter vad jag fått lära mig en stämningsstabiliserande medicin som främst jobbar emot den sjukdomsutveckling där det är depressionerna som som nerifrån driver fram manierna. Enligt en studie visar det sig att så många som 80% av den typföljden depression - mani klassas under bipolär II. Se mer om detta!
Det finns också mediciner som är mer lämpade för det omvända förhållandet där det tycks vara det maniska tillståndet som driver fram en reaktion i en depression. En gammal och väl beprövad medicin som verkar på dessa "uppifrånmönster" är Litium. Den har funnits länge men har mer och mer visat sig fungera bäst på att dämpa maniska toppar än att hjälpa upp ur depressionsfaser. En annan medicinkategori (här är jag ute och famlar lite i terminologin, ni får försöka överse med det, tack!) är Valproat. Där finns tydligen flera olika särskilda läkemedel som går under den benämningen.
För att nu försöka återgå till en för mig något mera fast mark så kan jag här meddela att min medicinering grundar sig på Lamictal som hjälper mig mot depressionerna som är mitt trista grundläge, men även jag har mina ljusa stunder och för att de inte ska slå över fullständigt får jag även en medicin som heter Orfiril och som är just en Valproat (eller hur man nu uttrycker det!).
Det är min grundmedicin och som jag efter 12 års experimenterande kommit fram till är det som fungerar bäst för mig. Sen kombineras denna grundmedicinering med lite extra ångestdämpande medicin, i mitt fall, Lergegan och även sömnmedicin i form av Propavan och Stilnoct. Det kan kanske tyckas onödigt med två olika sorters sömnmedicin om man nu skulle känna mig och veta att jag av naturen har en mycket bra sömn. Men det är inte alltid som naturen funkar som den ska när ångesten råder i ens inre och det är en sak jag lärt mig - sömnen är oerhört viktig - för alla, men jag tror speciellt för en bipolär. Detta kommer jag att skriva mer om under fliken "Leva som bipolär".
Uppdaterad 20.06.2008