Vad hände sen?

En sak har jag lärt mig - ingenting är så enkelt som det ibland kan upplevas! Mycket har hänt sen jag först skrev den här hemsidan kring borderline/bipolär. Jag är inte på behandlingshem längre och jag har haft många återfall i destruktivt beteende men jag har också haft en lång period av stor harmoni.

Jag har dock precis nyligt haft ännu ett återfall och nu starkt blivit rekommenderad av min läkare att inte ägna så mycket energi åt den här sidan. Därför ligger jag lite lågt ett tag. Jag försöker att ta en sak i taget, verkligen känna efter vad jag orkar och inte.

Jag återkommer...

Åh, vad jag önskar att livet vore så enkelt som jag vill och tänker mig.
Återfall är kanske något jag får leva med resten av livet. Men måste de vara så grymma?! Jag sitter i denna stund på mitt rum på rättspsyk. Jag blev skickad hit för två veckor sedan av min ordinarie avdelningsläkare. Varför han gjorde detta drastiska drag råder lite delade meningar om. Han själv påstår han att det är för att bryta ett mönster av självskadande – x-vak – regression – självskadande… En ond cirkel helt enkelt. På ett sätt hänger jag med på ett annat inte.

Vad var det som hände egentligen? Tja, det är det som är det konstiga – och frustrerande -  det är så små saker att det känns futtigt att ens tänka dem i sammanhang med liv och död som de faktiskt kom att bli. Det kunde vara allt från att mitt nyinköpta dyra regnställ inte står emot en regnig timmes skogspromenad till att en av katterna envisas med att bajsa utanför lådan till svårigheter att få ekonomin att gå ihop till en sugande relation i min närhet m.m. Ni ser det är inga stora saker men de är som smulor i sängen, någon enstaka kan man stå ut med men ett helt gäng - och det är omöjligt att sova.

Livet rullade på så bra under hela hösten - men ändå i början av december (med födelsedag och julhelg i faggorna) började jag att känna mig lite sliten. Men jag var inte tillräckligt uppmärksam för att ens fundera på om det var något jag kunde göra något åt. Jag hade en inplanerad inläggning - vår nya hittills mycket fungerande modell) till den 17-18/12. Det var tänkt (i alla fall för mig) som den sista men så blev det inte. På Luciadagen stod jag som vakt/värd vid vår traditionella julmarknad i Konst- och Hantverksföreningen när jag kom hem därifrån brakade det. Eller det börjar som en slags oro, jag får allt fler och allt tätare och starkare flashar om att ge upp och skada mig. Här stod jag inför ett val - som så många gånger förr - skulle jag öppna locket och ringa psykjouren för att försöka komma in på avdelningen. Jag tvekar för jag vet inte om jag känner mig tillräckligt dålig samtidigt vet jag att om jag inte kommer in på en gång kan lätt självskadeplanerna snabbt förbytas i handling. Ett annat problem uppstår samtidigt som denna tvekan - jag måste på något sätt få dem i jouren att förstå att det är allvar - NU - och inte funkar att vänta till den planerade inläggningen. Dessutom - när jag väl släppt fram så mycket känslor att jag ringer jouren vet jag aldrig om det finns någon ledig plats för mig. Vad gör jag om det är fullt överallt? Det är mycket lättare att öppna locket än att sen försöka stoppa ner alla påträngande tankar och känslor under locket igen. Nästa problem uppstår när jag ska ta mig till avdelningen - jag har nämligen ingen som skjutsa mig. Därför måste jag lita till att jouren kan komma och hämta mig och köra mig in. Att ta tåg och buss känns inte som ett alternativ i den här sinnesstämningen.

Efter mycket om och men kom jag i alla fall in sent på Luciakvällen. Behandlingen där funkade rätt ok, jag var ute igen efter bara några dagar. Värre blev det sen. Nästa inläggning var planerad till den 29/12, men jag började känna mig dålig redan på annandag jul. Nu gjorde jag det fel jag egentligen inte har råd att göra - jag tog inte signalerna på allvar, jag lät mig påverkas av omgivningens friskhetstryck. Kände mig lätt pjoskig för att ringa jouren om inläggning så fort dåliga vibbar dyker upp. Väntade, ringde inte, åkte på planerad inläggning den 29/12, tog med mig 30 Stilnoct som jag smugglade med mig och sen intog. Jag hade gjort ett dåligt val och inte tagit mig själv och mina känslor på allvar.

Kanske någon undrar varför jag sparade tabletterna och tog dem först inne på avdelningen - det är rätt enkelt. Jag vill inte dö, på riktigt, jag vill skada mig maximalt utan drastiska fysiska konsekvenser. Jag bor ensam - ingen hemma skulle hitta mig i tid. Till 95% handlar mitt självskadande om kommunikation.

Jag hamnade på akuten, sov över och fick ett vårdintyg om halsen på vägen tillbaka till min psykavdelning. Sen följde några veckor med extravak (ständig övervakning) uppblandat med några dåliga permissioner. Självskadorna ökade på ett drastiskt vis till att bli alltmer livshotande. Kort sagt - det blev en mycket tumultartad tid. Under denna period provade jag också än en gång elbehandling, ECT, och tyckte faktiskt att tankarna rätades ut en aning. MEN...

Om jag hittllls stått för drastiska drag var det ändå ingenting mot min psykiaters häftiga motdrag - han sände mig till rättspsyk på ett par veckor. Allt kring detta beslut, eller framförallt framförandet av detta beslut till mig blev mer än luddigt och obegripligt. Jag uppfattade aldrig att det bara var två veckor det handlade om - hade jag gjort det hade mycket kanske känts annorlunda under de följande veckorna. Han menar också att han sa att detta inte var att starta upp en ny behandling utan att det mer handlade om att bryta ett mönster. Jag fattade ingenting.

För att krångla till allt ytterligare hade tvåveckorsperspektivet inte heller nått fram till behandlande personal på den rättspsykavdelning jag kom till. För mig startade nu ett mycket krävande arbete att gå från en, för en kort tid sedan, tämligen frisk identitetsroll till att återigen krypa in i en strikt patientroll - en som dessutom sällan understeg något halvår i tid. Det blev en omfattande process i mitt inre som ställde till med många krävande känslor.

Livet på denna rättspsykavdelning var mycket olik alla psykavdelningar, inklusive rättspsyk, jag tidigare varit på. Här arbetar man mycket konsekvensinriktat. Vilket är skönt på många sätt - jag vet vad det är som gäller. Detta blev jag varse rätt snart t om under min första dag då jag enligt gammalt invant mönster tog till att skära mig. Det ledde omedelbart till en reaktion från läkare och personal till att jag fick på mig en sorts handskar, utan tummar och fingrar, som skulle kunna liknas en hands tvångströja. Jag döpte dem till mina paddlar. Vitsen var att jag skulle bli förhindrad att skada mig själv. Jag tror att en annan vits var att jag skulle tänka till och fundera över om mitt destruktiva handlande var värt detta livshinder. För ett hinder var det, ni anar inte vad det är bra att ha fingrar. Denna första gång blev strafftiden bara någon dag, nästa skadetillfälle gav mig en vecka (!) i paddlar. De togs bara av vid måltiderna och en handske vid toalettbesök.

Nästa dag var mina känslor återigen i svallning vilket ledde till mer självskadande i form av slående i vägghörn - följden denna gång blev bältesläggning ett par timmar och sen direkt påföljande isolering i sex timmar. Det var lindrigt fick jag höra. Andra patienter hade fått sitta i isoleringen upp till en vecka - för mig känns det väldigt kluvet och rätt fel faktiskt. Bältesläggning - ok. Ibland kan det vara skönt att få slita sig gul och blå utan att någon/något kommer till skada, varken jag själv eller personal. Men lång isolering känns för mycket Guantanamo för mig. Meningen, efter vad jag förstått, är att det ska funka som en slags avskräckande konsekvens. En kortare tid kan jag gå med på men inte någon längre tid.

För mig luktar det för mycket uråldrig gammal uppfostringsmetod - "Gör detta - annars så... får du stryk" istället för "Gör detta så kan vi göra något kul tillsammans sen". Att locka hellre än skrämma, men jag vet inte det kanske inte funkar det är bara en spontan känsla jag har.

Trots detta är jag rätt nöjd med min nya tillvaro på denna rättspsykavdelning - jag anpassar mig. DÅ... börjar det gå upp för, från skilda håll, att jag ska åka hem igen nästa vecka! Jag hade inte fattat att det gällde en så kort period, jag hade gjort en sån ansträngning för att passa in nu var jag tvungen att försöka vända skutan återigen till ett mer fritt och direkt konsekvenslöst liv. Det följde nu en tid då jag trodde att jag hade något att säga till om i denna fråga. Jag kände ett behov av att reda ut för mig själv vad jag egentligen ville. Så i sann DBT-anda satte jag mig och gjorde en för- och nackdelslista för de olika alternativen, hemmaavdelningen - rättspsykavdelningen.

För- och nackdelslista hemmaavdelning kontra rättspsyk

fördelar med denna rättspsykavdelning

1. lugnare tempo
2. tydligare struktur
3. handling - konsekvens
4. trygg
5. tränar mer konkret på ensamhet då inget x-vak stör
6. tränas på så sätt att mer vuxet/moget/ansvarsfullt söka mig ut vid behov av något slag
7. stabilare behandling - inte bara (om nånsin) utifrån min tillfälliga dags- eller t om timform
8. har ordnat hemma med kattillsyn och annat praktiskt där hemma för tid framöver
9. hinner förhoppningsvis inte ställa till någon större skada vid ansvarsoklarheter
10. känns på något sätt skönt att jag är på botten – kan inte straffa ut mig mer

nackdelar med densamma

1. hatar konsekvenserna
2. hatar bli bestämd över
3. segt
4. rädd att aldrig bli bra
5. blir jag nånsin vuxen
6. fegar jag ur vuxen-växandeprocessen genom att stanna här
7. rädd att inte bli tagen på allvar om jag inte ständigt och akut mår dåligt (kanske tom måste mana fram konsekvenser) varje dag
8. känner stress av ovanstående
9. tvånget att alltid själv söka upp hjälp ger mig ibland dåliga vibbar från en känslokall uppväxt

fördelar med hemmaavdelning

1. frihet - om jag får komma hem
2. förhållandevis nära hem
3. katterna – om jag får komma hem
4. promenaderna – om jag får komma hem
5. bitvis trevligt med x-vaksällskap / mkt uppmärksamhet

nackdelar med densamma

1. osäker på nästa steg i behandling – LPT/HSL  t ex
2. vet ej var jag har läkare
3. återkommande katt- och andra praktiska problem vid varje flernattstillfälle
4. återkommande regression vid x-vak
5. miljön i sig triggar lätt igång till destruktivt beteende med x-vak som följd
6. hamnar lätt i ond cirkel med självskadande-xvak-regression
7. rädd att bli skickad hem om jag inte ständigt visar dåligt mående
8. upprepade problem att komma in till avd vid behov
1. svårt göra mig förstådd i jouren
2. vet aldrig innan om det ens finns plats - om inte - vad göra
3. hur tar jag mig dit
4. ständigt kränkande visiteringar
9. skräckslagen inför mina självskadeimpulser och vad de kan leda till i bestående skada eller död
10. rörigare på avd, många kommer och går - kan vara triggande för mig

Till slut gick det ändå upp för mig att det inte på något sätt var upp till mig att välja - det var bara att hänga på. Så efter 16 dagar satt jag på tåget på väg hem igen. Det var kluvet, med mig hade jag veckans länsrättsbeslut på att jag behövde fortsatt tvångsvård samtidigt var jag på väg hem - hem, inte till avdelningen utan hem till min lägenhet. Jag visste nog inte riktigt vilken känsla som dominerade men jag var tvungen att plocka fram en slags lättnad över att få komma ut och komma hem. Träffa katter, sova i egen säng, bestämma över mig själv. Planen, noga upplagd av min psykiater, var att jag dagen därpå skulle till öppenvården och sen dagen därpå in på avdelningen för ett dygns planerad inläggning. Jag hade egentligen inget annat val än att följa den planen. Om inte... skulle jag få klara mig på egen hand, ny läkare, ny avdelning, ingen planering - ingenting.

Det gick, jag gjorde som det var sagt. Jag kan inte säga att det var lätt, men jag gjorde det i alla fall. Och jag kom hem igen som planerat - det var skönt. Där är jag nu, det går men minsta vindpust och jag ramlar omkull. Det är oerhört vingligt. Jag kände stark oro idag. Jag visste inte hur jag skulle handskas med den. Vad är det egentligen som gäller - ska jag åka in och hoppas på att kunna stoppa det i tid eller ska jag försöka härda ut hemma - med risken att förvärra alltihop igen? Jag vet inte. Och under tiden jag inte vet nu så äter jag och ser på film. Vet inte vad som är rätt. Det jobbiga är att ingen annan kan tala om det för mig heller.

Fråga:
Är det någon annan som varit med om denna "konsekvensbehandling" som jag var med om på detta rättspsyk? Dvs tvångshandlingar och isolering som behandling mot självskadande? Vad tycker ni om det? Skriv i gästboken!

Upp igen

Uppdaterad 16.02.2009

webbmaster HarmlessLife