|
Kaos och smärta
Klipp ur dagboksanteckningar inifrån olika psykavdelningar under tiden 1993-2000
Den stora ÅNGESTEN…
”Fy fan vad enkelt att vara personal på det här stället - bara ta rkblad och vad det nu kan vara - sen är allt frid och fröjd. Ja, ev kan man ju truga i lite medicin också så håller de sig lugna sen.
Jag är inte lugn!!! det gör så förbannat ont - jag är så arg så arg att jag kan spricka med det får jag inte. Ingenting får jag, annat än att lämna ifrån mig mina grejer och vara glad och nöjd, så de kan få en lugn natt.
Inte ens mitt eget liv får jag ta, fast just nu är det, det enda jag vill - åtminstone för ett tag - över det här hemska som händer inom mig nu. Jag bara gråter och gråter eller grinar och grinar - hur man nu ser det.
Jag vill inte gråta - jag vill skära istället. Gråta gör bara svaga lipsillar. Jag måste vara stark annars sätter sig mamma på mig. Jag FÅR inte visa svaghet. Jag FÅR inte skrika när hon slår i mitt inre då gör det bara dubbelt ont.”
”Jag fick ett ångestanfall i morse igen. Slog i armarna, gick fram och tillbaka i korridoren. Hade med mig ett skärblad i den knutna handen. Stig försökte få mig att sluta att slå- gick bara vidare och slog. Han var på mig igen . Gick igen. Tog fram bladet började skära. Några ur personalen såg det och försökte ta bladet ifrån mig - jag slet mig. De hämtade Avdelningsföreståndaren och tre andra skötare - de fyra tillsammans lyckades ta bladet ifrån mig. Jag fick en Sobril men det kom ingen gråt. Pratade en del med en annan personal. Det som utlöste det idag tror jag var talet om att vi fick vara med på Lättgympa om vi ville. Jag ville i och för sig röra på mig - jag längtar efter det - men lättgympa kändes som en fis i rymden med tanke på de starka känslor som finns inne i mig just nu. Hade det varit boxning hade jag inte tvekat!!”
”Jätteångest! Vandring fram och tillbaka i korridoren - slog i armarna i alla hörn. en skötare rusade ut och frågade om jag vill ha en Sobril - Ja, det är nog bäst det. Gick vidare slog, mig själv, väggen och mina armar. Fick tabletten - gick och slog en stund till. Jag var så FÖRBANNAD på mamma!”
”Trots Sobril så får jag min ångest. Jag vet inte varifrån den här oron kommer, den bara faller över mig. Den driver mig runt, runt i korridoren, fram och tillbaka, hopknuten som för att söka febrilt hålla ihop mig,”
…och dess tråkiga konsekvenser…
”Rummet blir bara kalare och kalare. Nu har de tagit tavlan, telefonkort och alla kassettfodral. Bara för att jag skar mig idag".
” Det känns som om botten var nådd idag. Jag ville inte ha någon frukost, jag låg till tio-tiden. Jag sov inte - kände mig övergiven. Till slut gick jag upp och såg ingen personal så jag smet iväg till apoteket, köpte Magnecyl.
När jag kom tillbaka till avdelningen blev det en väldig kamp inom mig - ta, inte ta osv. Jag hällde upp en näve, tog ett antal, gick sen ut i korridoren något varv - såg ingen - gick in på toa igen, tog några till, sen “Nej, faan, jag ska inte ha!” - ut igen osv.
Till slut såg jag en av sjuksyrrorna och sa till. Jag kunde inte förklara för honom varför. Hela tiden frågade han “Varför?” och “Hur ska vi kunna hjälpa dig?” JAG VET INTE.”
”Det destruktiva jag gör är inte bara destruktivt på min kropp, genom ärr och dyl utan det är kanske än mer destruktivt då det lurar in mig på ett sidospår - bort från det som är själva kärnan - det som finns på andra sidan gråten. Men den där gråten är så fruktansvärt smärtsam, för den är så enormt ensam så jag kan knappt uthärda den. Eller rättare sagt, jag är livrädd för den för jag vet inte hur jag ska uthärda den.”
… kanske finns det bättre sätt
”Efter ett tag gick jag in och la mig på sängen grät två tårar - sorgsen och apatisk. Oerhört sorgsen. Avdelningsföreståndaren kom och pratade lite - svårt för mig att sätta ord på det jag känt. Han sa åt mig att jag måste sluta upp med att slå mig själv så där. Armarna svullna, ömma och blå.”
”La mig på sängen - då kom gråten -- Hur KUNDE hon göra så mot ett barn? Jag grät en stund. Skötaren kom tillbaka så vi kunde prata lite. Det kändes lättare sen. Jag kände mig hungrig vid fikat och öm i armarna.”
Rädslan för ensamhet och övergivenhet
”Jobbig personal ikväll igen. Jag gick in på toa och provade att klippa mig med nagelklipparen i handleden. Varför gjorde jag det då? För att jag hade tråkigt, ville att det skulle hända något?! Nej, jag vet inte med dessa människor som jobbar ikväll, de ser inte mindre saker än spårvagnar som går på tvären - de såg mig inte vid middagen - de var inte ens runt och sa till. Sen var de som uppslukade av jorden. Jag kände att jag började försvinna i konturerna, bli suddig - som det osynliga barnet av Tove Jansson. Jag känner mig ensam och rädd.”
”Ikväll jobbar två knäppa skötare. Ingen av dem var in till mig efter middagen, som jag inte åt. Jag kände mig fruktansvärt ensam och övergiven. Jag fick Theralen - tyckte inte att det hjälpte - var ensam - gick ut efter glödlampa - de rusade efter och skällde på mig - ledsen - oerhört ledsen. Det är helt klart man får inte må dåligt för att vara här. Jag hade tankar tidigare i morse om att jag skulle skriva ut mig så de skulle bli av med mig och för att kunna i lugn och ro ta en burk Magnecyl. Men det blev inget av med det idag, osäker på bemötandet. Läkaren tycker att jag ska vara kvar här över helgen - ovanlig linje för att komma från henne.”
”Men jag förstod och var överens med läkaren att hon skulle ta bort extravaket under dagen. Jag fick träffa henne först nu 14.30 men mycket riktigt - extravak är inte bra för mig. I själva verket ställde hon frågan om vården här överhuvudtaget är bra för mig. På ett sätt håller jag med henne, eller jag kan ana hennes tankar då jag hela tiden smiter undan deras utsträckta hjälpande händer. Jag måste börja jobba själv, måste lära mig att möta det jobbiga istället för att smita undan. Vi var också överens om att för att gårdagen skulle få vara ett bakslag är det viktigt att jag kommer igen och fortsätter hem så snart som möjligt. Därför åker jag hem redan i morgon. Det känns bra och det är enda vägen, jag måste hem och komma igång med mitt liv, det positiva livskraftiga för att orka sega mig ur det här.”
"´Du dör inte av ångesten` sa underläkaren idag. Nej, det kanske är så men det känns så. Det känns outhärdligt, jag vet inte vart jag ska ta vägen när den kommer. Jag har aldrig känt något liknande. Det ska bli skönt att få träffa terapeuten imorgon. Kanske han kan hjälpa mig att hitta en väg ut ur återvändsgränden jag hamnat i. Jag vet att `valet är mitt`. Vad jag gör med mitt liv, jag vet att jag har mycket kvar att ge, jag vet att det finns en väg genom ångesten. Men jag VILL INTE! Varför? Jag vill inte vara så förbannat duktig längre, den som alltid fixar allting och står stark genom vad som än händer, den jag alltid tvingats att vara . Jag vill inte vara den Mimmi längre. Vilken Mimmi vill jag vara då? Vek och svag? Nej, jag vill nog vara stark, för jag är det, men jag vill vara det när jag vill och på mitt initiativ. Inte för att jag MÅSTE.”
Kampen för att bli förstådd
”Jag hade stor lust att göra mig illa, men gjorde det inte. Jag tror inte läkaren kommer att förstå min kamp om jag inte visar genom att skada mig. Mina ord känns bara som en fis i rymden i jämförelse.”
”Personalkonsulenten, överläkaren och jag träffades och pratade om min närmaste framtid. Det kändes konstigt att höra min läkare sätta ord på det som rörde sig inom mig, inte för att det inte var sant för mig utan nog mer en slags positiv förvåning. Det hade ändå gått fram till henne (och med henne övrig personal) hur dåligt jag faktiskt mår. Nu håller jag på att lära mig att det kanske går att tala om hur man mår och att det då finns en rätt hygglig chans att man kan bli förstådd, åtminstone till en del.”
”Tillbaka på avdelningen igen efter en längre tid hemma. Jag använder mitt gamla språk för att få uppmärksamhet och hjälp, men plötsligt funkar det inte längre. De tycks ha ändrat strategi. Jag blir ytterligt förvirrad, rädd och ledsen. Hur ska jag nu kunna nå fram. Så efter sedvanlig magsköljning –
`Väl uppe på avdelningen igen skulle jag invänta de sista provsvaren och dessutom hade jag spytt ner mina kläder så jag fick stanna över natten. Jag förstår inte var skillnaden ligger, förra gången jag kom från akuten fick jag extravak nu fick jag åka direkt hem om jag ville! Det känns som att det pågår en kamp mellan mig och personalen. Jag kämpar för att få uppmärksamhet och bli tagen på allvar: de anstränger sig att inte uppmuntra min kämpande 3-åring. Jag känner mig övergiven och vilsen.`”
”Livet är förfärande jobbigt. Det här har varit en sån kväll. Egentligen hade det räckt om jag fått prata av mig. Men jag förmådde inte säga det. Jag började istället att trava runt i korridoren. Ingen sa något eller gjorde något. Det blev bara värre och värre, mådde allt sämre, fick ångest och det kändes som att jag skulle gå upp i atomer. Till slut skrek jag om Theralen. En knäpp skötare blev arg för att jag inte sa till utan betedde mig så barnsligt. Han fattar inte att när det är så här så finns bara barnet och att ignorera barnet gör saken bara än värre. Han säger att han bemöter mig på ett vuxet sätt, men det är inte sant, genom att strunta i mina förtvivlade och klumpiga signaler bemöter han mig genom någon slags rigid gammaldags barnuppfostran, med prestige som grund. Till slut kom en annan skötare i alla fall och vi fick prata ut om saken.”
”Borderline”begreppet för första gången
"Jag fick några stencilerad papper (ur Psykiatri -91) av min kontaktman angående Borderline. Dessa få rader gav mig mycket, kanske fanns det ändå något slags mönster i allt mitt elände…
Några korta citat:
”Det finns belägg för att borderlinepatienter som skrivs ut får en vårdavdelning mot sin uttalade vilja löper starkt ökad risk att genom föra suicid anslutning till detta. Man kan tolka det som att avvisandet framkallar sådan övergivenhetsångest att individen inte förmår uthärda plågan."
"Borderlinepatienten söker framför allt hjälp p g a att han/hon inte längre står ut med sin ångest eller sin depressivitet. Patienten döljer oftast detta, alternativt grumlar bilden av sig själv som nödlidande, genom ett demonstrativt utagerande beteende. Detta beror då på en oförmåga till adekvat kommunikation."
"I det längre perspektivet behöver dessa patienter generellt sett en långsiktig samtalskontakt av sofistikerat stödjande karaktär. Den nödvändiga mognadsprocessen sträcker sig över ett antal år, och under den tiden kommer patienten säkerligen att bli insufficient ett flertal gånger och behöva medicineras för sina symtom."
Slutligen – bemötandet på en psykiatrisk avdelning är inte alltid vad man önskar, å andra sidan är väl patienternas beteende heller inte alltid vad som önskas…
”Jag fick världens frispel. Ångesten äter upp mig inifrån. Jag blir vansinnig. Avdelningsföreståndaren tycker att jag är vansinnig, som ett djur. Han tycker att de borde släppa ut mig så att andra fick se hur galen jag var. Jag sa åt honom att det inte var ett vuxet sätt att bemöta mig - då gick han sin väg och sa att jag inte fick lämna rummet.”
!!!
Uppdaterad 20.06.2008