Intresset för hästar har funnits hos mig så långt tillbaka som att jag gick i låg-mellanstadiet. Då på den tiden hade jag mina ridlektrioner i stallet på fredageftermiddag. Mitt minne biter sig fast i att jag varje stallfredag hade med mig några kalla pannkakor (från torsdagen) med smör och socker på. Det lustiga är att jag inte förrän för en tid sen kom och tänka på det lilla faktumet att jag åt de där hoprullade pannkakorna direkt med händerna. Ett par händer som inte varit i kontakt med vatten sen jag kom till stallet och började mocka och rykta hästarna.

Efter ett antal år på ridskola slutade jag då jag upplevde miljön lite för snobbig och otrevlig för mig. Sen tog det många år innan jag åter hamnade på hästryggen. Och då blev det under helt andra premisser. Dels var jag inte känslig som ett barn dels satsade jag på något helt annorlunda än ridskola. Jag satsade på islandshästridning. Det var underbart.

Så småningom när jag fått jobb uppe i norrland och bedömde möjligheterna som goda skaffade jag min första hänst - en islänning. Han hette Hökull och var 25 år när jag och min granne köpte honom gemensamt. Det var roligt - en tid, sen insåg jag relativt snart och smärtsamt att det är oerhört svårt att dela en häst på de premisser vi hade. Det slutade bara på ett rimligt sätt - vi blev osams och jag ville bli utköpt. Vilket jag också blev efter mycket strul och bråk.

Det var ett annat problem med Hökull också som inte på något sätt var varken hästen eller grannens fel. Men jag har så svårt att känna skillnad mellan tölt och pass så det blev inte bra. Dessutom de kompisar jag hade att rida tillsammans med hade alla nordsvenskar - så det blev också min nästa häst.

Virveln var en oerhört trevlig, mångsidig nordsvensk travare som aldrig startats för trav. Han var så härlig, duktig i dressyr, hoppning (som verkligen inet är min starka gren). Men det jag tror jag nästan uppskattade mest, förutom hans trevliga, samarbetsvilliga temperament var att han tyckte det var så kul att bli körd. Vi var och tävlade så smått i klubbmästerskap i hinderkörning.

MEN så blev jag sjuk! Jag lyckades ändå behålla honom i några år, jag var hem en del och resten skötte en medryttare. Men till slut insåg jag att det inte skulle gå längre så jag fick till stor sorg sälja honom.

Under de följande fyra-fem åren låg jag inne på sjukhus hela tiden så det var inte tal om någon ny häst då.

Men bättre tider kom och när jag fått en fast kyrkoherdetjänst i Jämtland var det dags igen. Återigen en islänning, Gymir, fem år! Jag vet inte om det är så att somliga aldrig lär sig men även denna historia slutade på samma sätt som med Hökull - jag stupade återigen på svårigheten att rida honom "rätt". Men nu hade jag ändå islandshäst till ridkompis men det gick i alla fall inte.

Återigen nordsvensk denna gång Lillen, stor och kraftig travare. Han var i och för sig härlig med jag kände mig för ensam och okunnig för att klara av att hantera honom på egen hand. Jag blev osäker och rädd helt enkelt, vilket han säkerligen kände och agerade därefter.