Mina första raskatter blev mina av mer slump än något annat. Ja, förstås att jag är rätt impulsiv i mina beslut. Jag bodde på landet och jag hade tidigare haft "bondkatter" men blivit av med bägge under loppet av två månader - överkörda av bilar. Dessutom var det inte så roligt när granndagiset precis på andra sidan gatan möttes av min övernattade katt på morgonen.

Det blev då att jag råkade se en annons om burmakatter till salu. Jag blev sugen och nyfiken på vad det kunde vara för något. Så snart jag började läsa på lite insåg jag att burmans öppna, lite livliga temperament skulle passa mig sätt bra. Jag och en kompis åkte och tittade (alla vet hur farligt sånt är) och mycket riktigt hade jag kontrakt på två små blå burmabröder.

SEN ... blev jag sjuk och vart tvungen att hitta nytt hem åt de båda, det gick med mycket smärta och sorg.

Efter några år på sjukhus kände jag mig mycket bättre och i form att ta vid vid kattägandet. Jag ringde tillbaka till samma uppfödare för att höra mig för om någon ny katt. På så sätt flyttade Figaro hem till mig. Han var en mycket speciell och kärledksfull katt, dessutom älskade han att apportera. Han brukade komma med en liten garnboll som han ville att jag skulle kasta åt honom - även sen jag lagt mig för natten. Men just innan sömnen föll över mig kände jag hur han la sin garnboll i örat på mig.

Jag har hela min tid som kattägare helst ha fler än en katt i hushållet. Jag har fått för mig att det skulle kännas bra också för dem. För att göra något i den här ensamkattsboendet sökte jag efter lämplig katt att ta till sällskap åt både mig och Figaro.

Det blev Morris! Underbart vacker och trevlig katt. MEN i och med att han var 1½ år och Figaro 2½ så funkade det inte alls. Jag blev helt enkelt tvungen att välja mellan de två och eftersom Figaro var först var det Morris som fick flytta.

Först som sist är det nog värt att nämna att jag är inte på något sätt bra på att göra affärer (om det nu är det man gör med levande varelser). Men jag hade köpt Morris för 1500:- några månader tidigare och var nu tvungen att hitta ett nytt hem åt honom. Det var inte lätt. Till slut fann jag en familj som kunde tänka sig att ta hand om honom. Jag hade aldrig gått ut med något pris jag upplevde det så svårt att sälja överhuvudtaget. Men ändå blev det lite skrattretande då nya köparen så riktigt påpekade att man aldrig skulle ta en katt utan att betala- så jag fick 10:-!!!

Efter några år var det dags igen! Jag var fortfarande inne på burma och helst två stycken. Jag bodde då i Hudiksvall och kände det som att jag var återigen på väg in i ett friskare liv med jobb. Jag lyckades till min stora lycka råka på Zimba och Zorro. Tyvärr var det en mycket kort tid jag hann ha dem innan det åter var dags för lång sjukhusperiod Jag blev i ett skede så desperat här över mitt djurinnehav som jag inte klarade av att jag lastade både hund och katter med mig hem till min hemstad för att där få hjälp att finna en lösning. Det var rätt beslut av mig den gången. Genom goda vänner fick Zimba och Zorro ett nytt hem i en helt ny familj med stort behov av kärleksgivande. De fick det bra.

Efter ca tre år var det dags igen. Jag var i slutfasen på behandlingshem och var i hårdträning för att klara mig själv i ett liv hemma utan vare sig sjukhus eller behandlingshem. När jag väl fått min egen lägehhet och började vara hemma mer och mer så blev längtan efter katt alltmer påträngande. Jag började söka på nätet. Jag var nog först inne på ännu en burma men fick se ett foto med denna oerhört vackra abessinier och var därmed såld. Han finns nu kvar hos mig än idag och vi trivs förträffligt ihop.

Men så var det ju det där om min dröm med två katter... Jag fick vissa svårigheter då jag:

• ville ha en raskatt med trevligt temperament

• inte hade några pengar att köpa en raskattunge

• var tvungen att ta en liten kattunge som tillägg i familjen för att det skulle bli lättare för Leo att acceptera en bebis än en vuxen omplaceringskatt.

Iris hittade jag på Blocket där hennes ägare annonserade efter fodervärdar. Iris var ännu inte hemkommen då. Hon var en direktimport från Spanien. Det i sig var inga problem om det inte varit för att hon hade snuva med sig hem. Leo blev jättedålig och fick ligga med dropp i flera dagar. Det var en mycket jobbig tid. Vi försökte på alla vis få Iris fri från sin snuva men efter ett halvår fann vi ändå för gott att låta henne somna in.

Efter denna pärs med Iris jobbade jag och Leo på en allt starkare relation. Han är verkligen suverän den katten. Ni får tycka och tro vad ni vill med efter den katten (och hunden Sunny) så tror jag bergfast på att djurkommunikation är verkligt och väl fungerande, om man är öppen från båda håll.

Efter ungefär ett år sen Iris frånfälle började jag prata med Leo om att jag skulle vilja ha en liten katt till. Han blev sur, la sig inte längre i mitt knä, höll sig på avstånd (mycket onormalt för honom). Ok, sa jag till Leo - vi väntar. Så där höll vi på ett tag, några månader faktiskt. Jag försökte verkligen lyssna på vad han ville och kände det som att han ine var helt ovillig ändå.

Då började funderingarna istället gå åt vilken ras skulle jag välja. Burman Iris kändes inte helt rätt, dessutom är jag inte så förtjust i deras lite grymma utseende. Jag var inne på abessinier eller kanske en somali - jag var och tittade. Men det kändes inte helt rätt. Jag har länge haft en längtan efter siames men samtidigt blivit så varnad för att det är så krävande och skrikande. Men jag ville prova i alla fall.

Återigen diskussion med Leo:

• en kattunge - abessinier/somali
• en siamesunge - med vetskapen att de är väldigt sällskapskrävande
• två siameskattungar - då de mer kan "terra" varandra än att ständigt vara på Leo

Det bev till slut en siames variant kille och en liten balinesfröken.

Det intressanta blev nu att se hur det här skulle gå med Leo. Vad skulle han säga? Skulle alla våra diskussioner ha lett till ett tålmodigare och vänligare attityd än den mot Iris.

Jag kan bara säga det - Han slog alla mina förhoppningar med råge. Det första han gjorde när småkatterna försiktigt tittade ut ur transportburen var att han slickade dem lite på pannan.!!! Jag var så lycklig! Leo blev verkligen både mamma, pappa och idol för de små. Han låg nästan alltid hos dem, han tvättade dem med stor omsorg. Både Zoe och Xandor var väldigt blyga i början men Leo stod ständigt för tryggheten åt dem.

För en tid sen var jag och kastrerade Xandor och när vi kom hem igen var han ju rätt groggy men det första han gjorde när han stapplade ur buren var att tuffla fram till Leo och sticka huvudet in mellan hans framben - och Leo tvättade så klart! Visst är det fantastiskt!?