|
Borderline
Borderline personlighetsstörning har ofta ansetts vara något av en "slasktratt" dit man stoppat alla sjukdomssymtom man inte kunnat placera någon annanstans.
Det har också funnits tider då människor som ansetts vara borderline mer eller mindre klassats som obotbara och ofta skrivits ut från sjukhus (om de ens fått komma in) snabbast möjligt då man menat att enbart mycket långvarig samtalsterapi skulle kunna vara det som får dessa människor på ett par fötter de dittills aldrig kunnat stå på.
Som tur är har synen på detta börjat förändras. För det första vill fler och fler gå ifrån begreppet borderline personlighetsstörning utan vill hellre kalla det för en emotionellt instabil personlighetsstörning, vilket också säger mer vad det handlar om. Fortsättningsvis kommer jag ändå att referera till detta tillstånd som borderline för enkelhetens skull.
Jag säger "tillstånd" och inte "diagnos" för frågan är om det verkligen är en diagnos = sjukdom eller om det inte mer handlar om ett mer eller mindre framkallat tillstånd där ens personlighet har blivit illa behandlad och tilltufsad.
Det finns människor som föds med en sårbarhet att utveckla borderline, inte alla gör det men alltför många drabbas av detta oerhört smärtsamma tillstånd som kallas borderline personlighetsstörning.Vad som framkallar ett utvecklat borderlinemönster är till största delen ett resultat av omgivningen och där tyngdpunkten ligger på uppväxtmiljön.
En barn med denna medfödda sårbarhet som växer upp under invaliderande former utvecklar med största sannolikhet också så småningom sin borderlineproblematik, och helvetet tar sin början, och det gäller för alla som finns som närstående men naturligtvis mest för den drabbade själv. Att lida av borderlineproblematik är något som är fruktansvärt smärtsamt. En stor del av smärtan ligger i att inte kunna förmedla och få omgivningen att förstå sin enorma inneboende smärta.
En invaliderande miljö är en miljö där barnet inte blir bekräftat för det den är, känner och tycker. T ex. barnet säger: "Mamma jag är kissnödig" varpå mamman svarar: "Nej, det kan du inte vara du var ju alldeles nyss på toaletten". Mammans uppfattning och tolkning av barnets upplevelse består av förnekelse, negligering samt nonchalering. Barnet bli otryggt, störd i utvecklandet i sin egen personlighet. Naturligtvis består invalideringen av större, mer angelägna och livsavgörande frågor än huruvida jag behöver gå på toaletten eller ej. Det handlar om en helhetssyn på mig som barn, som en levande individ med egna viktiga upplevelser och åsikter som jag behöver bli validerad i, dvs lyssnad på och bekräftad i och uppmuntrad till att bli en egen stark person.
En invaliderande uppväxtmiljö skapar också ganska självklart en störning i den emotionellt personlighetsutveckling vilket gör den ytterst instabil - för dem som fötts med den sårbarheten. För andra barn kan en invaliderande uppväxt inte påverka dem på minsta sätt, men det är nu inte dem vi talar om här.
Utvecklandet av borderline brukar göra sig gällande under tonårstiden och kan sen sitta i många år, hur många beror till stor del på vilken behandling man möts av eller om man får någon adekvat hjälp överhuvudtaget.
När jag hade turen att få komma hit till behandlingshemmet jag nu är på fick jag en skrift i min hand. Som så länge behandlad och betraktad som besvärlig borderlineindivid kände jag att äntligen fanns det någon som förstod det jag försökt säga under så många år.
Jag har helt fräckt saxat bitar ur det häftet för att jag tyckte det gav mig så mycket att jag vill dela det med er.
Borderlinepersoner är mycket känsliga för händelser som kan tolkas som tecken på förlust eller separation, och de för stora ansträngnar för att undvika att bli övergivna. De får lätt en föreställning om att sådana händelser beror på att de är "dåliga" på något sätt och reagerar med en djup förtvivlan eller stark ilska.
En borderlinepersons relationer till andra människor tenderar att vara intensiva och stormiga. Ofta räcker det med små tecken på bristande förståelse eller omsorg för att borderlinepersonen ska uppleva att andra inte bryr sig tillräckligt. Hon/han kan svänga mellan att idealisera en annan person och att fullständigt nedvärdera denna person. Dessa svängningar kan ske hastigt och dramatiskt;.
En borderlinepersons identitet (upplevelse av vem jag är) och självbild saknar ofta stabilitet. Självbilden, personens målsättningar, värderingar, yrkesplaner, personliga övertygelser och sexuell identitet kan genomgå plötsliga och dramatiska förändringar. Det är vanligt att borderlinepersonen har en bild av sig själv som en ond elelr dålig person. Ibland kan hon eller han också ha en upplevelse av att inte alls finnas till.
Många borderlinepersoner ägnar sig åt olika typer av självdestruktivt impulsivt beteende, som t ex att slösa bort pengar, hetsätning, drogmissbruk, riskfyllda sexuella aktiviteter osv.
Återkommande självmordsförsök och andra former av självskadande beteenden är ofta skälet till att borderlinepatienter kommer in för psykiatrisk vård. Det självskadande beteendet kan variera från att individen tillfogar sig ytliga skärsår, brännsår med hjälp av cigaretter eller slår huvudet i vägge, till överdoser, knivhugg och kvävningsförsök. Risken för at en borderlineindivid faktiskt tar livet av sig varierar mellan 7% och 36% beroende på hur omfattande borderlinestörningen är.
En person med borderline kan uppvisa snabba svängingar i stämningsläget. Det grundläggande stämningsläget är vanligtvis depressivt och övergår till panik eller förtvivlan i samband med någon påfrestning i mellanmänskliga relationer, men kan också övergå till upplevelser av välmående och tillfredsställelse.
Människor med borderline upplever ofta en slags kronisk tomhet. Det är vanligt med upplevelser av ointresse, ensamhet, hopplöshet och förtvivlan.
Större delen av borderlinepersoner kan reagera med mycket stark ilska och har problem med att kontrollera sin ilska. Ilskeutbrotten åtföljs ofta av skam- och skuldkänslor och bidrar till deras upplevelse av att vara en dålig person. Andra borderlinepersoner reagerar aldrig med ilska då den är hämmad och vänd inåt.
Under perioder av svår påfrestning kan en borderlineindivid känna sig motarbetad av personer i omvärlden. i extrema fall kan de uppleva att de tappar kontakten med verkligheten (dissociation - känslan av att stänga av).
Borderlineindivider har en medfödd "emotionell sårbarhet" vilket innebär att de är extremt överkänsliga. Denna sårbarhet innebär att:
- tröskeln för en känslomässig reaktion är mycket låg
- de känslomässiga reaktionerna är mycket intensiva
- de känslomässiga reaktionerna är långdragna och avklingar mycket långsamt.
Människor med borderlinestörning lever i ett helvete och mår mycket dåligt, men det syns inte utanpå. De är drabbade av stark ångest, skam, skuld, förnedring, skräck, katastrofkänslor och övergivenhetskänslor.
Borderline individer hinner aldrig återhämta sig från en kris innan nästa dyker upp.
Vad kan du som närstående till en borderlineperson göra för att hjälpa?
- försök att acceptera henne/honom som hon/han är, försök inte förändra henne/honom!
- försök förstå att hon/han plågas av smärtsamma känslor!
- försök att förstå att hon/han gör det bästa hon/han kan! Se inte på Henne/honom som lat och omotiverad!
- försök att ta hennes/hans känslor, tankar och beteenden på allvar, förmedla att dessa är begripliga för dig!
- visa och säg till henne/honom att du bryr dig!
Kom ihåg, hon/han behöver ditt stöd!
Uppdaterad 20.06.2008