|
Alternativa behandlingar
Det finns faktiskt en del alternativa metoder man i viss mån kan ta till själv men andra som man nog måste be om hjälp med.
Under en lång tid drabbade jag både mig själv och min omgivning med en oerhört stark ilska, som egentligen var en frustration att inte få ut mina kaotiska och smärtsamma känslor. Det gällde att försök finna något mer konstruktivt sätt att få utlopp för dessa känslor än att skära mig och leva rövare på avdelningen. Just på denna avdelning, där jag var som längst erbjöd de mig faktiskt tre olika metoder att ta itu med det här problemet. Och nu talar jag inte om ytterligare medicinering eller något sådant - det hade de redan provat, eller höll på med samtidigt, jag minns inte. Det jag fick göra var i alla fall var tre olika saker:
- Jag fick spela badminton en gång i veckan med en kille från rörelseterapin. Det var ett ypperligt sätt för mig få utlopp för min ilska/frustration. Jag kunde slå hur hårt som helst på den där förbaskade fjäderbollen - och det var helt ok. Andra har genom åren försökt föreslå boxboll eller slå i kudden eller gå ut i skogen och skrika för allt jag är värd men ingen av dessa metoder är några som känns rätt och möjliga för mig. Jag var glad och tacksam för mina badmintonmatcher.
- En annan terapiform kom jag i kontakt med på samma klinik där det var en annan av rörelseterapeuterna som drog igång ridterapi - och det var något som verkligen en gammal hästtjej som jag. Ungefär såhär gick mitt första möte med hästen Magnum till. Se här!
- En tredje och mycket ångestlindrande "behandling" jag var med om på samma avdelning och det var en rent omedicinsk ångestlindrare. Bolltäcket! Vad är nu det kan man, kanske med viss rätt undra. Jo, det är ett rätt tungt täcke som är fyllt med bollar. Det är ett quiltat täcke så alla bollarna fördelar sig jämt över kroppen när man ligger under det. Bollarna tänker jag mig som typ bollarna i bollhavet på McDonalds! Det ger i alla fall en känsla av trygghet och värme att ligga under det där täcket. Det hjälper en att hålla ihop en själ som håller på att explodera av ångest. Det handlar inte nödvändigtvis om att ligga under detta omslutande täcke timvis. Ibland kan det räcka med bara en halvtimme. Det hjälpte i alla fall mig många gånger när jag befann mig på ångestens brant.
När jag nu kommit till behandlingshemmet har ytterligare två alternativ kommit mig till mötes.
- Det ena är taktil beröring - det är underbart! Jag får lägga mig på en uppvärmd skön bred (de brukar vara så förbaskat smala och därmed obekväma!) brits. Där blir jag inbäddad av värmekuddar och täckt av tjockt ombonat täcke. Miljön i rummet består av tända ljus och mjuk avslappnande musik.
Sen kommer vi till själva beröringen där "terapeuten" lyfter en bit i taget av mitt täcke för att där på ett mycket behagligt sätt föra sina händer över mig eller smörja in mig med olja. Det är svårt att beskriva den här sköna och avslappnande upplevelsen på en sån skön upplevelse på ett rättvisande sätt. De säger att den här "behandlingen" frisätter en massa oxytocin - jag inte sånt där - jag vet att bara att jag varje vecka ser fram mot min tur. - Den femte och sista metoden är faktiskt jag kommit på alldeles själv och den fungerar, för mig, som bäst när jag är uppskruvad, dvs mer eller mindre hypomanisk. Det är en metod som jag tillämpar vid måltidsdags. Jag fick inspiration från taktilberöringen så jag kallar dessa måltider för mina "taktilmåltider"
Jag gör i ordning allt jag ska äta, lägger upp vad jag ska ha på tallriken och brer mina mackor vid diskbänken. Jag rensar matbordet från allt som inte har med min mat att göra. Däremot fyller jag gärna på med en massa levande ljus. Jag släcker ner i övriga köket, framförallt diskbänk (med all tråkig disk) och över köksbordet. Det sista jag gör innan jag sätter mig till bords är att jag sätter på en cd med just sån där avslappnande musik som vi använder vid taktilberöringen. Detta gör att när jag väl sitter vid min matplats med min upplagda tallrik framför mig, tar jag ett djupt andetag och sen börjar jag att äta. Mitt mål är att äta fullt ut mindfullt men det händer ofta att tankarna far iväg åt alla möjliga håll men jag låter det ske. Det viktiga för mig är att låta mig påverkas av den goda maten, de varma ljusen och den mjuka musiken. Det är min värld just då.
Men, kanske du tänker, det är lätt för dig att säga som tydligen bor i någon slags egen miljö på ett behandlingshem, tänk på mig jag har både man och barn som pockar på min uppmärksamhet under kanske en av de få stunder vi faktiskt stöter på varandra samtidigt under dagen. Ja, jag inser att jag är oerhört priviligierad i det här fallet, men ta dig en funderare i alla fall - kanske finns det ändå någon bit av mitt koncept ni kan prova på. Kanske ni kan låta halva måltiden ske under lugna former för att kunna dra på tempot senare och prata om allt ni behöver berätta och rapportera för varandra. Jag vet inte - jag önskar bara att du kunde få uppleva den här känsla någon gång. Som sagt för mig fungerar dessa måltider som en temponerdragare när mitt tempo spinner på allt mer och min hjärna hotar att koka sönder. Testa!
Uppdaterad 26.12.2008