|
Bipolär I-IV
I denna mer precisa uppdelning av bipolär sjukdom tycks den erkände forskaren Akiskal vara den mest framträdande. Min första kontakt med dessa tankar och uppdelningar av den bipolära sjukdomen fick jag i studerandet av Bipoläroboken, som inte alls är skriven av Akiskal men måhända en "liktänkare" här hemma i Halmstad.
Akiskal delar in det bipolära spektrat i en mer distinkt "fast" och en mer "mjuk" variant. Till de fasta hör först och främst bipolär I, den variant man alltid syftat till när man talat om den klassiska mano-depressiva sjukdomen. Som en slags motpol i det totala spektrat kan man kanske den se den rent unipolära depressionen, den som alltså inte i sig har några svängningar mellan någon form av mani eller depression.
Det är sen de varianter/grader som ligger däremellan man mer allmänt kallar "soft bipolar".
Först kommer
Bipolär I
som är den klassiska mano-depressiva sjukdomen, den som de flesta tänker på då man talar om bipolär sjukdom och framförallt då man nämner ordet manisk. Den maniska fasen är också en av de utmärkande polerna i bipolär I, det är en mani så hög att den inte alltför sällan landar i psykosens värld. Det är en värld där kontakten med vår vanliga verklighet inte längre existerar.
Depressionen som följer med är också av en svårare grad.
För närmare information kring denna diagnos läs kriterierna enligt DSM-IV (de vilka satt upp kriterier för olika psykiska sjukdomar).
Bipolär II
utmärks av kortare intervaller mellan depression och mani, en mani som dessutom inte är en "riktig" mani utan en hypomani, dvs en lägre form av mani. Det är ett inte helt obekvämt tillstånd då man upplever sig mer klartänkt, kreativ och sprakande än annars. Men till avigsidan kan visa sig ett lite väl slösaktigt leverne, bl a på det ekonomiska planet, en viss påfrestning i det sociala livet då man kan vara lite FÖR angelägen och påträngande. Men på det stora hela är det ett tillstånd som man själv inte kan referera till som ett sjukdomstillstånd inför en läkare då man bara tycker att man varit lite extra glad och energisk.
Baksidan är den djupa depressionen som är den andra polen i bipolär II. Det är en depression att ta på stort allvar då självmordsfallen, eller i "bästa" fall självmordsförsöken i dessa tillstånd är avskräckande många.
I bipolär II är det depressionen som är grundläget, det är utifrån den som hypomanin häver sig upp vid mer eller mindre jämna tillfällen.
Man brukar säga att för att klassas som bipolär II bör man ha upp till fyra svängningar mellan depression och hypomani under ett års tid.
Sen under resans gång har det visat sig att påfallande många som man velat klassa som bipolär II haft mer än dessa svängningar per år, det kan handla om veckosvängningar vilket man då kallar "rapid-cycling" vissa vill t om tala om ännu kortare typiska bipolära svängningar som bara kan handla om timmar, dvs flera ytterlighetssvängingar per dag, dessa benämns då som "ultrarapid-cycling" eller "ultradian-cycling".
Här finns det kritiska forskare som menar att man kan ifrågasätta om det verkligen är bipolär sjukdom man talar om när det kommer att handla om så snabba svängningar. Man får väl anta att de då utgår från den traditionella, ursprungliga definitionen av bipolär, den som vi nu kallar I:an, där pendlandet mellan depression och mani mer handlar om år och inte några futtiga (men ack så jobbiga) timmar.
Kriterier för också denna specifika bipolära aspekt finns att läsa i DSM-IV.
Så så kommer vi till "Akiskalspecialen":
Bipolär II½
(Bipoläroboken)Vad är nu detta? Ja, det har varit svårt att bringa någon reda i vad han egentligen menar här. En tanke jag haft är att denna "halva" är mer eller mindre ett resultat av ett desperat rop på hjälp och förståelse många gånger till följd av en invaliderande uppväxtmiljö. Detta skulle då till stora delar sammanfalla med den allmänna synen på borderlineproblematiken.
Vad jag förstått menar Akiskal att II½ mer är ett resultat av en ickebehandlad bipolär II än ett mellanläge mellan bipolär II och III.
Spelar det då någon roll huruvida diagnosen är borderline personlighetsstörning eller bipolär II½ då de syns komma till uttryck på likartat kaotiska sätt? Jag återkommer till det under rubriken "Behandling".
Bipolär III
menar Akiskal vara en slags "avslöjad" unipolär depression. Dvs en depression som behandlas med antidepressiva medel och då svarar med att gå upp i åtmintone en hypoman fas. Det skulle, menar han, vara ett tecken på en underliggande bipolaritet.
Bipolär IV
är den som lever under det hypertyma temperamentet, dvs en energimässig normalnivå högre än många andra. Man kan tänka sig människor med många "järn i elden", många projekt på gång kanske t om ledare för dessa projekt. Det ser helt enkelt ut som att det går mycket bra för dem. Vi runt omkring kan ibland ta oss för pannan och undra - hur i all världen orkar han? Problemet är att det gör han inte heller alltid och kanske är det bara hans läkare som kan förutse vad som komma skall - kraschen. När luften går ur och depressionen är ett faktum och en bipolaritet har kommit i dagen.
För att komma närmare gåtan med förhållandet borderline - bipolär II½ måste jag här också redovisa Akiskals redogörelse för de fyra olika temperamenten som spelar en avgörande roll i detta sammanhang.
- Först har vi det hypertyma som klassificeras av ett mer eller mindre konstant gladlynt sinnelag, optimistisk, översvallande, pratsam och skämtsam, hög energinivå men samtidigt ohämmad, distanslös och stimulisökande.
- Det depressiva temperamentet som klassiciferas av dyster, pessimistisk, humorlös människa som har svårt att roa sig. Hänger sig ofta åt grubblerier, ofta introvert, passiv och slö, självkritisk, självanklagande och skuldtyngd men är samtidigt en pålitlig, tillgiven och trogen person.
- Det cyklotyma temperamentet är det som till största delen utmärks av sina pendlingar mellan sina antipoler. Antingen är man introvert och självcentrerad eller så distanslöst kontaktsökande. Antingen är man tystlåten eller så är man pratsam. Antingen har man förlångsammade sinnesintryck eller skarp perception, mental förvirring eller skärpt och kreativt tänkande, dålig självtillit eller övertro på sig själv.
- Till sist har vi det irritabla temperamentet där man är mer lynnig och snar till aggressiva utbrott, emotionellt intensiv till sådan grad att även trevliga och behagliga aktiviteter kan bli outhärdliga. Man kan vara överkritisk och klagande, komma med illa valda skämt.
Efter vad jag har förstått menar Akiskal att var och en av oss föds med ett visst temperament, något av de fyra ovannämnda får man anta. Dessutom finns det de som föds med en genetisk faktor/defekt som fungerar som en grund för eventuellt utbrytande av en affektiv sjukdom. Slutsatsen som han då drar är denna att en människa som är född med ett cyklotymt temperament och en genetisk faktor som drar åt det affektiva hållet gör sannolikheten stor att utveckla bipolär sjukdom, och då t om bipolär II½.
Varför? Jo, en av de utmärkande dragen av den bipolära sjukdomen är just cykliska delen där många menar är en av skillnaderna mellan borderline och bipolär ligger.
Jag återkommer till mer kring dessa slutsatser som inte på något sätt är klara och rediga vare sig för mig eller någon annan tycks det mig. Kommer här!
Uppdaterad 20.06.2008